Karakol - Bisjkek

Vi börjar dagen med besök på Przjevalskijmuseet. Den store ryske upptäcksresande som gjorde otaliga expeditioner till inre Asien och Tibet ligger begravd här utanför museet som bevarar del av hans samlingar. Det var just här vid Issyk-Kulsjön det avslutande kapitlet av hans liv utspelades när han insjuknade i tyfoid och dog.

Buss till Bishkek dit vi kommer efter lunch. Vi gör en stadsrundtur i Bishkek. Under Sovjettiden hette staden Frunze efter en revolutionär ledare, men 1992 återtog man det gamla kirgiziska namnet Bishkek. Även om de flesta statyer av Lenin plockats ner så finns det mycket i stadens utseende som minner om tiden som republik inom Sovjetunionen. Efter Sovjetunionens uppbrott 1991 blev Kirgizistan i likhet med sina centralasiatiska grannar för första gången i historien en nation. På kvällen samlades vi för en gemensam avskedsmiddag där det bjöds på mängder med mat.

Karakol - fårslakt

Vi börjar morgonen med  att se en berkutchi – jägare som bedriver jakt med rovfåglar, ofta falk eller örn. Vi får se hur hans örn jagar byten och givetvis fick vi även hålla hans fågel som var både stor och tung. Och man förstår verkligen att det är ett rovdjur när man ser hur den sliter sönder köttet han bli matad med.
Sen åker vi en liten bit bort  där vi får vi en unik chans att se kirgizerna visa upp sin ryttarkonst under ett traditionellt hästspel. Det började ganska lugnt. Dem brottades ridandes på hästar, de hade tävlingar vem som kunde plocka upp saker från marken snabbast från hästryggen. Sen blev det lite makabert när de slaktade en get, skar av huvudet och klövarna och sen använde dem kroppen som en rugbyboll som kastades och slungades och trampades när de spelade nån typ av bollsport där de skulle göra mål. Det är nog det sjukaste jag sett.


Fortsatt färd mot den lilla staden Karakol, som var en av ryssarnas första utposter vid Tien Shan bergen. Innan vi anländer i Karakol gör vi ett uppehåll och kort vandring i dalgången Djeti Oguz på ca 2 000 m öh. Det finns bra stigar och du går i egen takt. Utsikten är hissnande. Vi äter en medhavd picknik lunch.

Vi kommer till Karakol på eftermiddagen. Med sina gator kantade av låga trähus med blå fönsterkarmar och köksträdgårdar bär fortfarande staden en tydlig rysk prägel. Befolkningen i Karakol är blandad. Förutom ryssar och kirgizer finns det en betydlig närvaro av dungankineser. Vi besöker dunganmoskén byggd vid förra sekelskiftet med typiska detaljer och fint trädsnideri, samt den ortodoxa Treenighetskyrkan.

Mitt hundrade land

Vi börjar vår färd mot Kirgizistan, resans femte och sista land, tidigt på morgonen. Målet är den högbelägna Issyk Kulsjön i bergsmassiven i centrala Tian Shan.
Dalgångarna i Tien Shan är rika på växter och djurliv. Här växer gran, enbär, björk, lönn och rönn. Marken är rik på mineraler och uppe i bergen finns varma källor.
Kirgizerna är traditionellt ett nomadiserande folk. Under Sovjettiden tvingades man dock att bli bofasta och bedriva boskapsskötsel på statliga storjordbruk. I bergen och på slättlandet bor man under sommartid i jurtor, ett hem som man flyttar med sig när det är dags att byta betesmark.

Vi fortsätter till Issyk Kulsjön där över en natt provar vi på att bo som nomader och övernattar i ett jurtläger.
När vi packat in våra grejor I våra jurtor så kommer Bernt och kompani och sjunger för mig och korkar upp champagne och firar att jag kommit till mitt hundrade land :-)