Tåg till Tasjkent

Vi lämnar Samarkand med tidigt morgontåg som är väldigt likt det transibiriska jag åkt. Färden går snabbt trots det tar fem timmar men vi sov mest tack vare sovkupen. Vi anländer i Tasjkent innan lunch. Tasjkent som är huvudstaden drabbades av jordbävning som demolerade stora delar av staden 1966 vilket vi fick se ett monument som påminner dem om detta.

Sen blev det ytterligare en moské. och koranskola. I övrigt är Tasjkent en modern stad och med sina drygt två miljoner invånare börjar bli en riktig metropol och vi bor på ett riktigt fint hotell.

På egen hand i Samarkand

Eftersom våra magar inte mår nått vidare bestämde vi oss för att bara ta det lugnt hela förmiddagen. Läste en bok istället för att turista. Men på eftermiddagen gick vi till det judiska kvarteret och gick återigen på Hamam. Stället var så mycket fräschare än förra stället men tyvärr var massagen så mycket sämre. Min massör gick mest och spolade sig i kallvatten och verkade inte må så bra.

 Efteråt gick vi på basar och köpte olika inlagda grönsaker, salami,ost och bröd och hittade även en petflaska med öl på hemvägen och skippade restaurang ikväll och åt våra inköpta läckerheter på hotellet istället. Maten här är ingen jättehöjdare. Alla restauranger erbjuder samma fem olika rätter vilket vi nu är trötta på. Smaklöst och ger oss dåliga magar.

Stadstur i Samarkand

Vi börjar med att besöka Gur Emir-mausoléet där Timur Lenk ligger begraven.

Kreativt att öppna en "kiosk" från sitt lägenhetsfönster

 Vi går vidare till stadens givna centrum, Registan. Här sammanfattas landets historia mycket väl eftersom Samarkand från antiken och fram till medeltiden varit en medelpunkt i världshistorien. Alexander den Store var här och Samarkand var en viktig plats på Sidenvägen.

Många av de mest berömda persiska vetenskapsmännen, poeterna och filosoferna höll till här. Djingis Khan kom och skövlade Samarkand. Timur Lenk byggde upp staden igen och hade den som bas för att ge sig ut på erövringståg till Moskva, Delhi och Bagdad innan han stupade på väg till Beijing. Timur Lenks ättlingar kastades ut och stack till Indien för att skapa Moguldynastin och Taj Mahal.

 

 

Uzbekistan är fortfarande svårtillgängligt, men mängder av historie- och arkitekturintresserade resenärer börjar hitta dit. Det är få platser på jorden som kan visa upp en sådan praktfull historisk arkitektur. Mosaiken som ger färg åt de karga, sandfärgade minareterna och moskéerna är makalösa. Det är lite som att besöka ett Taj Mahal varenda dag. Ingenstans sammanfattas detta bättre än vid Registantorget med sina moskéer och minareter.

Mot Samarkand

Färden går vidare mot Samarkand vilket tar en fem timmar. Vi besöker vi Bibi Khanum-moskéen med sina turkosblå kupoler och Ulug Begs observatorium från 1500-talet under rundvandringen.

Jättefin moské men vi börjar bli småtrötta på alla moskeer och koranskolor som vi ser varje dag. Det finns inte så mycket annat att se känns det som.

Khiva och Bukhara var trots allt små mysiga städer, Samarkand som jag trodde skulle vara höjdpunkten har nästan blivit en besvikelse.

Bukhara

Det finns över 140 byggnader som är kulturmärkta och det är en härlig stad att riktigt förlora sig i. Vi besöker Kalonminareten som stått sedan 1100-talet och moskén intill.

Moskén är också ett riktigt praktverk och fullt jämförbar med den mer kända Registan i Samarkand. Här som där finns det mängder av fin mosaik. Vi gör en heldags rundvandring i den gamla staden.

Vi utgår ifrån Labi Hauz, ett fint torg med en av stadens många bassänger. Fram till för hundra år sedan fanns det över 200 bassänger i staden.

Stadens ungar brukar fly värmen med ett dopp i bassängen. Den ovanliga Char Minar med minareter, Ismail Samanis mausoleum och något karavanserai (ställen som folk i karavanerna bodde på) hann vi också med.

 

 

Bussdag till Bukhara

Med en lång buss fortsätter vi genom Kyzylkumöknen till nästa mytomspunna sagostad, nämligen Bukhara, som är en verklig pärla. På väg dit ser vi stora fält med bomull som plockas för fullt. Meloner ligger i högar längst vägen och säljs.

Det är stort nog att inte bli ett museum och välbevarat nog för att känna sig som man har lämnat detta århundrade. Hela stadskärnan är intakt och det finns inget bättre ställe i hela regionen för att uppleva hur städerna kan ha sett ut under tiden som Sidenvägen var i bruk. Vi bor centralt i gamla stadsdelen och får ett utmärkt tillfälle att insupa atmosfären i det mest levande av Centralasiens gamla karavanstäder. Men det får vi göra imorgon för nu är det kväll och allt vi hinner med är middag.

khiva

Khiva blev huvudstad i Khorezm efter Konye-Urgench föll. Den gamla staden är delvis intakt och omgärdas av en fantastisk mur.

De flesta byggnaderna är välbevarade exempel av klassisk centralasiatisk arkitektur från 1700-talet. Moskéernas kupoler, minareter och byggnader är generöst utsmyckade med mosaik i turkosa och blåa färger.

Vi har en hel dag på oss att bli guidad i denna unika stad. På eftermiddagen när vi får egen tid får vi strosa rund på egen hand och insupa atmosfären. Gick upp i ett torn och fick en vy över den intakta staden som ligger innanför murarna. Otroligt mysig  och vacker liten stad.

 

Darvaza – Konye-Urgench – Khiva/Uzbekistan

Idag fortsätter färden med terrängfordon till Konye-Urgench, ytterligare ett stopp på den gamla Sidenvägen. Konye-Urgench var huvudstad i det forna riket Khorezm, som hade sin främsta epok under 1100-talet. Staden förföll efter Djingis Khan och Timur Lenks ödeläggande fälttåg hit. I staden finns nu flera gamla mausoléer.

Kvinnan följde efter oss under vår tur och spelade in eller fotade oss hela tiden.

 I synnerhet Turabeg Khanymmausoléet anses vara ett riktigt mästerverk inom den centralasiatiska byggnadskonsten. De geometriska mönstren och den färgsprakande mosaiken är imponerande. Ytterligare ett intressant historiskt minnesmärke är Getlug Timur-minareten, Centralasiens högsta minaret som mäter 64 meter.

Efter lunch tar vi oss till Dashogus i norra Turkmenistan där vi korsar gränsen in till Uzbekistan och fortsätter till staden Khiva där det redan är mörkt när vi anländer.

Foto i detta inlägg är tagna av Ulrika LIndmark

Karakumöknen

Idag börjar vår färd genom Karakumöknen. Över nittio procent av landets yta består av öken, varav den största delen utgörs av just Karakum, som på turkmeniska betyder svart sand. Med terrängfordon åker vi genom dramatiskt ökenlandskap med nästan nio meter höga sanddyner och gles gräsväxt. Vi gör ett lunchstopp i en by mitt ute i öknen och får se hur de lagar mat i ugnar och träffar nyfikna barn.

 I hjärtat av Karakum ligger Darvaza dit vi kommer på eftermiddagen efter en rolig rallyfärd på sandiga vägar. Här finns en enorm öppen krater som är resultatet av flera försök att hitta olja på 1950-talet.

Med sin 60 meter breda öppning är Darvaza bland de mest apokalyptiska platser i hela världen. De rödgula eldslågorna skapar en dramatisk effekt i mörkret. Vi tillbringar en natt i tältläger och äter en gemensam middag under stjärnhimmel.

Ashgabat - Turkmenistan

Jag anländer i Turkmenistan tidigt på morgonen och där väntar Ullis. Efter en kort vila beger oss på en stadsvandring i huvudstaden Ashgabat. Oaserna i Turkmenistan var länge kända som viktiga anhalter längs den legendariska Sidenvägen. Ashgabat är inget undantag och ett blomstrande samhälle har funnits på samma plats där Turkmenistans huvudstad idag ligger. Men staden vi möter är i högsta grad en nutida konstruktion där landets närhistoria avspeglas i nya monument och bostadområden. Antingen är husen täckta av vit marmor eller så är det skrytbyggen som liknar böcker, tändare osv. Väldigt tråkig stad.

Dagens Turkmenistan har en levande nomadkultur med starka klanlojaliteter. Landets moderna historia är förknippad med första presidenten Niyazovs bisarra personkult. Hans arv har satt sin prägel på landet, det syns i arkitekturen, valutasedlar, lokalproducerad vodka och gyllene statyer. Niyazov döpte om sig till Turkmenbasji som översatt till svenska betyder ledare för alla turkmener. Boken Rukhnama lanserades som en sorts rättesnöre som Niyazov skapat. Textsnuttar från Rukhnama har till och med blandats ut med koranen i en del av landets moskéer.

Det mest märkvärdiga av alla monument var Neutralitetsbågen, som fram till nyligen, reste sig högt över den övriga staden, har monterats bort och den gamle presidentens personkult har ersatts av något nedtonad sådan med nuvarande presidenten i centrum. Turkmenbasjis bok citeras inte längre och de bisarra dragen är borta. Det fortfarande är ett mycket auktoritärt samhälle vi möter.

Vi gör en stadsvandring i huvudstaden och blir snabbt utråkade över alla de monument, statyer och porträtt som landets tidigare ledare låtit uppföra av sig själv. Vi besöker även lämningar av Nissa – huvudstaden i det gamla partiska riket; ruinerna ligger pittoreskt på en kulle strax utanför Ashgabats stadscentrum. De ockrafärgade ruinerna och det lätt att föreställa hur gamla kulturer och olika folkslag avlöste varandra.