När vi skulle lämna nationalparken bestämdes det att vi skulle köra på en mindre väg till en fin utsiktsplats över en krater. Vägen var något mindre än planerat och det blev bara mindre och mindre så tillslut fick vi ge oss. Andreas och Edvin fick backa tillbaka på dessa små vägar i 25 min. Blev många fina repor på lacken och vår buss tappade visst avgasröret. Sånt som händer :). Vi åkte vidare mot kampala och körde över ekvatorn och när det började mörkna letade vi efter en bra buschcamp. Vi letade efter en ödslig plats långt från nått samhälle. Men det var samhällen överallt och människor överallt. Så vi stannade vid ett hus med plats för två bussar och knackade på. Vi frågade kvinnan om vi fick göra en buschcamp i deras trädgård och hon öppnade upp sina armar och välkomnade oss. Jag undrar om vi svenskar hade välkomnat två busslast med 45negrar?! Familjen var jättegullig, vi fick även låna deras utedass. Jag satt igång gasolköken och lagade middag och jag tror alla grannar kom och satt och tittade på. Jag lagade mycket mat så att det skulle räcka till familjen också som de tacksamt tog emot. Mamman kom och kramade om mig och tackade för maten gång på gång och berättade att hon älskade mig. En av mina bästa buschcamps.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar