Dag 81 – Har aldrig varit så rädd i hela mitt liv

Fick idag det tråkiga beskedet att det inte kommer bli nån lejonpromenad denna gången heller. Lite besviken, hade sett framemot detta. Så jag fick hitta på nått annat istället.

För många år sedan när jag fortfarande var ung och dum hoppade jag bungy på Nya Zeeland. Tyckte det var fruktansvärt och kände att en gång räcker aldrig mer. Har varit här i Viktoriafallen två gånger efter det och har haft chansen att göra det igen men har hållt fast att det inte är nått för mig. Har moget tacka nej till sånna galenskaper. Har inte känt nått behov att göra det igen, det var ju bara hemskt och läskigt. Så jag undrar vad som hände igår. Kan det varit värmeslag eller nån konstig psykos.....plötsligt har jag bokat inte ett bungyjump utan jag ger mig på swingen. Tydligen var jag så pass klar i huvudet att jag bokat ett tandemhopp med Anton. Själv hade jag aldrig gjort det. Ni som inte vet vad swingen är ska jag berätta. Istället för att kast sig ner med huvudet före och vara fastspänd i benen sitter man istället fast i magen och hoppar med fötterna före. Visst låter det mindre läskigt? Det var det INTE. Var ganska lugn framtill alla lindor var fastskruvade och jag och Anton satt i hop och var på väg ut till plattformen på den 120 m höga bron mellan Zimbabwe och Zambia. Jag fick panik och sa högt och klart att jag vägrar och hoppa. Guiden blev skitförbannad och sa till mig att skärpa mig och hoppa nu för annars blir det bara värre. Hade han stått framför mig hade jag nitat honom så arg jag blev för han inte fattade min panik. Så jag började lyssna på Anton som sakta tog små steg mot plattformen och sa med lugnande röst att vi klarar det här. Dem dumma guiden puttade ut mig tills jag stod på kanten och snabbt räknade han 1,2 ,3 SWING. Jag tod klivet rakt ut och kände hur jag snabbt föll mot marken. Den känslan går inte att beskriva. Det är det värsta jag någonsin gjort och jag var räddare än någonsin. Jag bara skrek tills det inte kom nått skrik mer. Öppnade ögonen ibland och ser klipporna bredvid oss och Zambezifloden under oss.

Det kändes som väldigt många sekunderar innan linan tog. Som sagt, det värsta jag någonsin gjort, mycket värre än bungy, men när vi hängde där i linan och bara tittade på miljön runt omkring var det vackert och jag var glad att jag faktiskt vågade ta steget ut, tack vare Anton!!!! Hela min kropp skakade efteråt, hade svårt att stå på benen, mådde lite illa men var samtidigt glad. Men här och nu lovar jag att ALDRIG utsätta mig för nått liknande igen. För att fira våra hopp gick jag, Malin, Nicke och Martin till Vic falls hotell och åt en smaskig lunch och njöt av utsikten. Från balkongen såg vi bron och vattenmoln från vattenfallet.

Resten av dagen tog jag det bara lugnt.

Det kommer bilder fran fallet lite senare nar jag fatt dem.