livet som backpacker

Tiden går fort när man har roligt sägs det. Jag är den första att skriva under på det. Sen jag sa farväl till rosa gruppen i Afrika och blev lämnad ensam har tiden sprungit iväg. Fyra månader och åtta länder senare har jag upplevt så otroligt mycket. Fast när jag tänker så känns det nästan som jag varit borta en hel evighet. Har fått många förfrågningar hur det är att resa runt på egen hand och som TJEJ! Visst finns det stunder då jag känner mig ensam, det har funnits stunder jag önskat att jag hade nån med mig. Men dem stunderna har som tur är varit få. När jag blev väldigt sjuk kände jag mig väldigt ynklig och ensam och det hade varit skönt om nån hade tagit hand om mig. När jag haft jobbigt och struligt har jag självklart önskat mig nån att dela min frustration med. Men att resa i Asien som backpacker är enkelt och jag behöver aldrig vara ensam om jag inte vill, det är upp till mig själv. Det finns så många andra resenärer som är öppna att lära känna nya människor. Känner att det är enklare på resande fot än hemma att skaffa vänner. Vill man ha sällskap är det bara att ta in på ett backpacker hostel eller boka en dagsutflykt så träffar jag direkt folk att lära känna. Många har sagt att de är avundsjuka och önskar att det kan göra samma sak. Japp, jag har haft en underbar semester och antagligen varit med om mer än många får uppleva under hela sin livstid. Det är väll helt enkelt ett val vi alla göra, vad som är viktigast för just oss själva. Men många tror att det bara är semester.Låt mig genast säga att det är inte direkt ett charterliv där allt är fixat och serverat. Jag får agera som min egen reseledare och allt vad det betyder. Jag behöver ordna rum, transport, utflykter, mat....ja allt du kan tänka dig. Detta tar väldigt mycket tid och kräver en stor portion tålamod och energi. Vet inte hur många gånger jag blivit lurad, varit försenad, saker har strulat. Sen som backpackers och om man reser under en lång tid får man hålla hårt i plånboken. Så att sova i sovsalar med en bunt främmande människor som inte alltid tar hänsyn, att duscha kallt, att tränga ihop sig i trånga illaluktande bussar i många timmar är vardagsmat som man tröttnar ganska fort på. Att resa själv betyder också att allt blir dyrare, rummen blir dyrare, utflykter blir dyrare eller inställda. Hmm, det där låter ju faktiskt inget vidare tänker ni och undrar kanske varför jag utsätter mig själv för detta? Kanske behöver man uppleva några små helveten för att verkligen uppskatta allt det där underbara som jag mestadels av tiden får uppleva. Jag åker från den ena vackra stället till det andra. Jag får uppleva saker jag aldrig skulle uppleva och se hemma. Jag har upplevt fantastiskta natur och djur upplevelser. Jag har mött väldigt många öppna och intressanta människor med väldigt olika personligheter och jag har lärt mig mycket under resans gång. Jag har lärt mig mycket dem sista månaderna, min engelska börjar bli riktigt bra. Har fått en hel del beröm och många säger att jag inte talar med nån accent så de har svårt att placera vart jag kommer från. Jag har blivit ganska tuff efter alla mina förhandlingar och problem jag stött på. Framför allt har jag blivit en väldigt social person, men samtidigt inte rädd att var ensam. Jag har också lärt mig att ha tålamod och jag vet också att saker och ting alltid löser sig.