Sista dyket bjöd på extrem hajdykning

Så sista dagen måste jag dyka och säga hejdå till hajarna. Alla på båten vet att det är min sista dag och säger att dykningen säkert kommer bli ut över det vanliga. Jo tack det kan man verkligen säga. Som vanligt hinner vi inte ner till botten innan vi ser första hajen, denna gång var det bebishajen. Dröjde inte länge förrän vi hade dem tre största hajarna cirkulerande runt oss. Som vanligt blir både jag och Wendy glada och gör hurra tecken. Men tillslut var vi tvugna att börja simma uppåt och stannade runt 12 meter. Då dök det upp två mellanstora hajar som cirkulera runt oss, som de brukar. Försvinner ett par sekunder och kommer sen tillbaka. Plötsligt ser vi hur de simmar lodrätt rakt mot oss. När de simmar lodrätt betyder de att de jagar ett byte, denna gång en rabbitfish. Den smarta fisken ser en chans att gömma sig bakom.......just det, mig och Wendy. Så de simmar rakt upp mot oss och viker inte av som de brukar. Tillsist ser vi bara en vit hajmage, ett stort gap med vassa tänder. Ena hajen var så nära att vi kundrört honom och den andra precis efter. Jag har inte varit rädd innan, bara beundrat dem men nu, nu var jag riktigt räd

d. Både vi och fisken kom undan, men det där var alldelesför nära. Vi simmade så fort vi kunde till klippan och gjorde genast vårt säkerhetsstopp och simmade tillbaka till båten ganska chockade. I vanliga fall pratar vi i munnen på varandra alla vi upplevt, men nu satt vi knäpp tysta, skakade och smått . Andra dyket bestämde vi att dyka nära klippan och inte leta hajar. Vi såg ett stort stim barracudor och jag kände att jag slappnade av och kunde njuta igen. Men det dröjde inte länge förrän vi såg första hajen. Min andning blev något snabbare och jag gömde mig bakom Wendy, men efter en stund slappnade jag av och det kändes okej att dyka med dem igen. Gissa vad som hände?! Jodå, två hajar som jagade igen kom mot oss. Fast denna gång inte riktigt så nära och ingen fisk som gömde sig. Jag och Wendy tittade på varandra, skakade på huvudet och började skratta. Helt galet, att det händer igen, fast denna gång är jag inte rädd. Är glad att jag hade det där sista dyket och kunde lugna ner mig och smälta det som hände och få dyka med dem igen utan att vara rädd. Och hajarna var aldrig ute efter oss utan fisken. Men det blev en lite otäck påminnelse att de är rovdjur och vi simmar i deras territorium. Men jag är fortfarande övertygad att de inte är människoätare och inte särskillt farliga för dykare. Fast lite orolig blir jag när jag ser många dykare som inte reskpekterar hajarna. De jagar dem och simmar mot dem, en dag kommer kanske hajen känna sig hotade. På kvällen åt jag middag med dykgänget och drack ett par öl med Wendy. Kommer sakna henne och våra fantastiska dyk. Kommer även sakna Chaloklum.