31 maj – Blue bay

Blåser fortfarande, iallafall om man går ut på min balkong. Men går man ut på andra sidan så är det lagom varmt och vindstilla. Det är ca 6 km till Blue bay och min hotelvärd sa att det bara var att ställa sig utanför hotellet så kom det en buss. Men jag som hata att vänta började promenera istället. Efter ett par kilometer kom bussen. Jag behövde inte ens räcka upp handen utan bara stanna och titta och bussen stannade direkt och det var bara att hoppa på. Perfekt, man kan hoppa på och av precis vart man känner för. Kom snabbt till Blue bay. Kritvit strand och mer turkosa vatten.

Kände på vattnet och det var något kyligt för min smak. Härifrån kan man ta en båt ut in i själva den riktigt bukten som då ska vara blå. Jag försökte mig på att gå dit, men jag gått en bra bit insåg jag att de skyddat den är bukten bra och det inte går att gå dit utan man måste på en turistbåt. Är inte sugen på det idag. Hittade istället en lite mysig restaurang i trädgården hemma hos en familj. God och billig mat. Fick lite underhållning av deras dotter som kom och satt sig i mitt knä. Hon verkade inte bry sig mycket att jag inte pratade hennes språk. Tyckte det var ganska skönt att röra på mig så jag bestämde mig för att skippa bussen och gå hela vägen tillbaka bland alla fina hus och blommor.

30 maj –Mauritius

Kom hit när det var mörkt igår så jag såg inte så mycket. Men när jag vaknade och drog gardinerna åt sidan och såg den här utsikten kände jag mig ganska nöjd.

Tyvärr blåser det väldigt mycket. Men jag tog en tur i stan jag bor i och det är väll en typiskt småstad, inget speciellt. Däremot är bostadskvarteren här mysiga. Stora fina hus med en massa blommor, väldigt vackert. Havet är fantastiskt vackert när solen ligger på. Alldeles turkost och blått. Fick i mig lite lunch. Kostade bara 10 kr och det var en gigantisk tallrik med nudlar. Tyvärr är min mage och jag inte vänner, så efter lunchen fick jag gå tillbaka till hotellet och stanna där.

29 maj – Dags att ta farväl till Madagaskar

Efter en frukost på altanen gjorde jag och Michele små ärenden i stan, tog en sista lunch ihop och sen var det bara att packa ihop och ta en taxi ut till flygplatsen. Tråkigt att säga hejdå till Michele, men jag är ganska säker på att vi kommer träffas igen. Så en månad i Madagaskar. Ja vad ska jag säga....ingenting blev som jag tänkt mig. Jag känner en sorts hatkärlek till landet. Minibussarna och alla mina ändrade planer och inställda utflykter och min brist på franska har gjort det lite jobbigt imellanåt. Men naturen här är fantastisk och djuren är annorlunda. Maten är fantastisk god och det mesta här är billigt. Men framförallt är det nog människorna jag kommer komma ihåg. Aldrig har jag mött så många vänliga och nyfikna människor som här. Trots att jag inte pratar deras språk så har de ändå försökt prata med mig. Så jag rekommenderar varmt att åka hit. Kan du franska och har gott om tid res på egen hand. Kan du inte franska eller har ont om tid, res i en grupp. Nähe, nu är det dags för boarding. Dax för nya äventyr och denna gång på Mauritius för en vecka.

28 maj – På fötterna igen

Äntligen mådde jag mycket bättre. Så pass bra att jag följde med Michele på ett möte. Hon har fått tips om ett volontärställe här på Madagaskar och dem som skötter detta råkar befinna sig i Tana. Så vi möter dem och hör vad de har att säga. Verkar jättebra och det känns som att Michele fick jobbet. Så nu ska hon stanna här ett tag framöver och studera valar och ta ut turister på valsafari, säkert jättekul. Sen gick vi på mitt favoritfik för lite fika och säga hejdå till personalen jag lärt känna.

Har dock ingen större matlust. Efter vandrat runt så går vi tillbaka till hotellet och tittar på en film och dricker ett jätteäckligt madagaskar vin men jättegod ost och salami och tomater.

26 – 27 maj Sjuk

Igår kväll lämnade Crystal landet och jag fick Michele som rumskamrat istället. Vi hade ju planerat att åka till en nationalpark men jag mådde riktigt dåligt och var inte i form att sitta på en trång buss och ut och vandra. Så vi bestämde att stanna i Tana. Michele tyckte som tur var att det var helt ok. Hon har ju också varit dåligt. Blev lite ledsna när hotellet inte hade en rum ledigt för oss så vi var ändå tvungna att röra lite på oss. Typ 200m och det visade sig vara ett bättre hotell men billigare dessutom fri internet, så det gjorde inte så mycket. Spenderade resten av dagen under fem filtar men frös så jag skakade iallafall. Sov bort mesta av dagen och nästa dag ungefär detsamma. Kände mig lite taskig mot Michele men hon var glad. Hon fick äntligen tid till att sitta vid datorn och göra sånt hon inte hunnit med tidigare.

25 maj – Lemurer

Vaknade tidigt och gissa vad....förkylningen jag befarade kom. Både jag och Crystal är snörvliga och ont i halsen. Suck!!! Skit i det, efter frukost blev vi hämtade och åkte 25 km utanför stan där de har en lemur park.

De tar in lemurer som råkat illa ut och även sånna som folk haft som husdjur vilket är olagligt och har lämnat in dem. De lever lösa i parken och kan gå och komma som de vill. Vi hade en guide som guidade oss runt och så fort vi såg en lemurer gav han oss all den tid viv ille för att titta på dem och fotta dem.

De har nio olika arter i parken och vi fick se dem allihopa. Dem är så otroligt söta och de hoppar snabbt och lät mellan grenarna. Låter väldigt roligt. Nån art låter som grisar, andra som hundar. Inte riktigt dem ljud man förväntar sig. En svart lemurer skärmde mig lite.

Han stirrade på mig och tog plötslligt sats och hoppade mot mig. Gick några steg tillbakam känner inte för att bli biten. Så förmiddagen var väldig trevlig och nu har jag sett en massa lemurer.

När vi kom tillbaka gick jag till Micheles hotel och hittade henne där. Hennes kille har åkt hem så nu ska vi spendera mina sista dagar ihop. Men idag tar vi det lugnt resten av dagen och försöker bli friska, även hon är sjuk. Imorgon drar vi österut till en nationalpark som vi tänkte vandra lite i.

Många av er har säkert sett filmen madagaskar, så ni känner säkert igen den här krabaten

24 maj – Tana

Det tog inga 20 timmar utan bara 15 timmar så istället för att vara framme sen morgon kom vi innan solen gått upp. Fick sova en stund i bussen innan vi blev utslängda. Jag och Crystal bestämde att åka till hotellet jag bodde på första gången. Sen tog vi en långpromenad till mitt kaffe & bagelställe. Var jättehungriga och slängde i oss maten. Sen gick hon iväg på egen hand och jag gick till hotellet där jag vet att Michele bodde och försökte hitta henne. Så jag spenderade flera timmar med den. Mycket att prata om. Ville veta allt dem har gjort och tvärtom. Fick besked av Daniel att de inte hittat några tumörer, puh. Men njurarna verkar bli sämre, så det är ju fortfarande inga goda nyheter. På kvällen käkade jag middag med Michele och Daniel och gick sen hem till mitt. Där Crystal redan låg i sängen och halvsov. Har knappt sovit inatt så jag var med trött, men det blev inget sovande på flera timmar. Vi började prata om allt och inget hur länge som helst. Kändes nästan som när man var liten och sov över och pratade hela natten, haha.

23 maj – Taxi brousse tillbaka till Tana

Inte dag jag såg framemot. Har en 30 minuter båt väg till Ankify. Där sk ajag ta mig till Ambanja vilket bara tar ca 45 minuter och sen en minibuss i 20 timmar till Tana. Jag har ingen aning om när bussarna går så jag befarar att jag säkert får vänta i många timmar i värsta fall till imorgon. Men för en gång skull går allt väldigt smidigt. Redan vid hamnen har jag fixat biljett hela vägen och jag behöver inte tänka bara följa mitt bagage som nån snäll kille bär åt mig. Fick vänta ca tre timmar i Ambanja men det var ok. Ni har ju hört mig klaga på dessa trånga bussar. För första gången satt vi inte som packade sillar. Jag och en amerikanska satt nog på de bästa sätena och vi kunde till och med sträcka ut benen. Det är ju aldrig skönt att sitta still i 20 timmar men det var inte olidligt. Det enda som oroar är chauffören som verkar ganska förkyld och sjuk och det öppna fönstret hela natten och den kalla blåsten som gjorde att jag frös rejält....jag vill inte bli sjuk igen

22 maj – Helle ville

Vaknade upp och det regnade fortfarande men inte så mycket. Tog en promenad på stranden innan jag åkte till hamnstaden helle-ville. Ganska mysig stad men hade lite problem att njuta. Innan jag tog min promenad använde jag internet och fick lite dåliga besked om Gizmo. Hon är pigg och glad men har en väldigt uppsvälld mage, vilket tydligen kan tyda på tumörer :(. Inget rolig besked att få och blev ganska ledsen. Så det blev inte mycket gjort, fanns inte så mycket att göra för att vara ärlig. På kvällen fick jag dock lite roligaq nyheter. Jag har kollat lite olika jobbannonser och skrev bara för skoj skull på en. De sökte en som kunde skriva artiklar om dyk. Fick svar av dem att med min bakgrund vore jag perfekt, de var väldigt intresserade. Så nu ska jag skriva ett par artiklar på prov för att se om jag duger. Det är för en dyk websida. Inget jag skulle bli rik på men det kan ju vara en kul erfarenhet.

Var ju nöjd med dykfirman igår så jag bokade mig på två nya dyk idag. Betydde dock att det blev en tidig långpromenad på stranden. För jag bor på ena sidan och dykshopen ligger längst bort på andra sidan. Gjorde inte så mycket. Ganska skön promenad. Så jag och sex gubbar åkte ut på havet. Vi började på en dyksajt som heter manta point. De sa dock att de inte synts till på ett par veckor. Inget höjdardyl om man inte lyckas se några Mantor och det gjorde vi förstås inte.

Såg en stor marmorrocka som var ganska nyfiken på oss.

Sen hade vi sällskap av en sharksucker. Ni vet dem därfiskarna man brukar se på hajar. Först var han på Pascals tank. När vi gjorde vårt säkerthetstopp simmade han runt på Pascals kropp men plötslig övergav han honom och kom till mig istället. Lite obehagligt när han nafsade mig i knävecken, haha.

Andra dyket var ett korallrev som var ganska fint.

Vi såg flera bluespotted rays, krokodilfisk

, nakensnäckor, massor med fisk och gorgoriansefans

. Men det roligaste under detta dyket var hur alla gubbar ropade efter mig hela tiden, kom med fina snäckor och nakensnäckor som de visade upp. Ville jag skulle ta kort på dem och hittade på en massa hyss.

VI hade faktiskt hysteriskt kul under vattnet. Så det var nästan lite ledsamt att behöva lämna den här byn och inte dyka mer med Tropical divers. Det här är absolut mitt favoritställe. Men nu vill jag åka till den berömda stranden Andilana som ska vara öns finaste. Tog en taxi dit och hittade en fin bungalow för billig peng. Gick ner till stranden som var väldigt fin, men ganska liten.

En del av stranden får man inte lov att gå på för det ägs av ett stort istallinesk hotell. Åt min absolut dyraste middag (100 spänn för tre rätter!!!!, tom dyrare än min bungalow) men absolut inte den godaste. Skulle sen titta på den magnikfika solnedgången som jag läst om. Vet fortfarande inte om den är magnifik för det var jättemolnigt och ingen sol syntes. När det blev mörkt bröjade det dessutom blixtra, åska och ösregna. Får erkänna att det var ganska mysigt att sitta i bungalow och höra regnet. Blev svalt och skönt dessutom.

20 maj - Oturen vänt?

Så då gör vi ett nytt försök. Det börjar bra iallafall. När jag äter min frukost ser jag hur de kör båten till dykshopen, måste ju betyda att den funkar. Går med lätta steg till dykshopen och möter Richard. Motorn är igång men den mår inte bra. Han har sett till att jag ska få dyka ändå. En annan firma kommer och hämtar mig och vi åker ut till den lilla ön en bit härifrån.

På med utrustningen och i vattnet och då kan jag slappna av och äntligen får jag göra mitt 300:ade dyk. Dykningen var över förväntan bra. Mycket koraller och massor med fisk och det dröjer inte länge innan vi ser vår första hawksbill sköldpadda tätt följt med flera andra.

Ser blåprickiga små rockor och simmar ett tag med två sköldpaddor som håller varandra sällskap. Även här är batfish nyfikna och förföljer oss.

Efter en timmes dyk är det dags att upp och lapa lite sol, äta lite banan och få i sig lite vatten innan det är dags för dyk nummer två. Det är på andra sidan ön och lite annorlunda dyksajt. Vi går ner till 20 m och där är ett landskap fullt med stora seafans (havsfjädrar?!).

Ser flera olika nakensnäckor och en helt ny för mig. Återigen en massa fisk och koraller och ytterligare två skölpaddor varav den ena simmar ända fram till mig. Två jättebra dyk och blir förstås sugen på att dyka imorrn igen. Vi får väll se hur det blir. Planen är att åka till Adilana som är öns finaste strand i norr men den finaste solnedgången. För sen måste jag börja min färd tillbaka till Tana.

19 maj – Oturen bara fortsätter

När jag sitter och äter min frukost ser jag hur de bogserar båten jag ska ut med till dykshopen. Tänker glatt att de nog sparar på bensinen och tänker miljömässigt. När jag kommer till dykshopen och är SÅ redo att dyka står Richard och väntar på mig. Godmorgon säger han med tätt följt att de har lite problem med båten men det är enkelt att fixa till. Bara batteriet som ska fixas till lite. De bjuder på kaffe under tiden ser jag tre män försöker få igång batteriet. De ger tillslut upp men säger att de ska fixa ett nytt. Under tiden håller Richard mig sällskap och det är trevligt att få prata med en engelsman. Vi har mycket gemensamt och mycket att prata om. Han har också jobbat som volontär och har dykt väldigt mycket i världen så nu har jag nya ställen i världen jag måste åka till, haha. Tillslut kommer dock dem tråkiga nyheterna. De får inte tag på några batterier och de måste ladda det de har och det tar ca 24 timmar. Jag försöker få dem att åka på eftermiddagen men batteriet kommer tyvärr inte vara laddat tills dess. Jag måste ha gjort nått väldigt dåligt för att ha så här mycket otur. Inget dyk idag heller alltså. Det är för sent att försöka gå till en annan dykfirma och följa med dem. Det är helt sjukt hur mycket otur jag kan ha just nu. Han ber om ursäkt flera gånger om. Fast idag tar jag det konstigt nog inte så hårt. Herregud, jag bor i ett paradis, man kan bara inte vara sur då. Han lovar på heder och samvete att jag ska dyka imorrn och jag behöver bara betala halva priset som plåster på såret. Då åker vi till en marinpark, en ö en bit härifrån. Vi gör minst två dyk och jag får tid att gå runt på ön och har även chans att få se lemurer. Vid den här ön finns det även en chans att få leopardhaj, det hade ju varit häftigt dem har jag inte sett i havet än bara i stora akvarium.

18 maj - Madirokely

Vaknar upp och mår inte illa, tjoho!!! Men behöver fortfarande springa på toa, men jag mår iallafall mycket bättre. Går och sätter mig på altanen precis intill stranden och försöker att äta lite frukost. Jag bor alltså i ett litet samhälle som ligger precis vid havet. Inte den finaste stranden jag sett men jag gillar stället. Stranden är inte full av turister utan av lokalbefolkningen själva. Barnen spelar fotboll, dem har tävlingar genom att springa så fort dem kan med ett bildäck som de satt två pinnar i och kan rulla det. Kvinnor går med korgar på huvudet som är fyllda med ananaser, apelsiner och avokados. Jag ser männen gå ut till sina båtar och ska antagligen ut och fiska. En bonde går ut i vattnet med sina zebus. Viken är full av båtar, allt ifrån träkanoter, till små motorbåtar till fina catamaraner.

Stranden är kantad med uteserveringar och hotell, men det är små hotell. Inga stora hotellkomplex. Jag ser flera dykbåtar som går ut och känner ett sting av besvikelse. När är det min tur att få dyka egentligen? Efter gårdagens alla toabesök så får jag helt enkelt ta det lugnt idag. Försöka få i mig lite mat och få lite energi. Så idag blir det strandpromenad. Gå runt till de olika dykfirmorna och försöka hitta den bästa. Den som är närmast verkar bäst. Pratar med en som kan engelska och eftersom jag är en divemaster får jag ganska stor rabatt, jippi!!! Dessutom blir det ett djupdyk vid ett vrak och sen korallträdgård. Men innan jag sitter på den där båten och är redo att hoppa i vågar jag inte riktigt än tro att jag kommer dyka imorrn. Tar en tur i byn och det är riktigt mysigt här med små shopar och trevliga uteserveringar. Tror minsann detta är mitt favoritställe på Madagaskar. Håll tummarna att jag får dyka imorrn och att jag kan dyka.

17 maj – Kommer till paradisön Nosy Be och blir magsjuk

Klockan två på natten ringer min väckarklocka. Har knappt sovit något. Discot har hållt mig vaken. Halv tre ska minibussen komma och hämta mig vid hotellet. Vid tre kommer dem och vi börjar vår resa ner till Ankify där jag sedan ska ta båten till Nosybe. Som vanligt trångt. Mannen bredvid mig var kraftig och i vissa kurvor när han föll mot mig kunde jag knappt andas av hans tyngd. Känner att jag börjar må illa och tänker att det nog beror på för lite sömn och ingen mat på länge. Blir glad när de delar ut ett paket kex till alla. Smakar på några och sätter ansikte mot fönstret så jag får lite frisk luft. Illamåendet kommer och går. Dricker lite vatten och tänker att det nog är vätskebrist. Vi halv tio kommer vi till Ankify och min chaffis har varit snäll och fixat en båtbiljett till mig. Skippern kommer och hämtar min tunga väska och jag sätter mig vid båten och väntar på att vi ska åka. Det är otroligt varmt och jag hoppar tillsist in i båten där jag hittar den enda skuggan. Känner mig nästan svimfärdig och känner också att magen börjar köra runt. Dröjer inte länge förrän båten är full och vi kör ut mot ön. Havsluften gör mig gott och jag känner mig genast piggare. Vi kör förbi andra bergiga öar som är mörkgröna av all skog. Tar kanske 45 minuter att komma fram och jag hoppar direkt in i en taxi som tar mig till Madirokely. Utsikt från hotellet i Diego

Chauffören försöker få mig till att åka till grannbyn hela tiden, undrar varför. Men jag är bestämd jag ska till Madirokely för det är där det ska finnas bra dykcentre. Visar sig vara dyrt på ön eller kanske bara just den strand jag valt, vet inte än. Men efter lite letande hittade jag ett bra boende för en bra peng. Hann knappt ta in väskan i rummet förrän jag fick rusa på toaletten. Jaha, så har man åkt på diarré. Är glad att jag hann få ett hotellrum och det inte kom på minibussen. Gick och lade mig, försökte få lite sömn. Slumrade kanske till men mådde verkligen inte bättre när jag vaknade men behövde vatten. Så jag tvingade mig och gick till hotellets huvudbyggnad och bad om vatten och satt mig i en stol på balkongen och tittade på havet och njöt av havsbrisen. Tjejen som jobbar kom och satt sig hos mig och vi pratade en stund. Jättetrevlig tjej. Men plötsligt brev jag riktigt illamående och kände att jag kommer spy vilket sekund som helst. Så jag bad om ursäkt och halvsprang till rummet. Varför har min bungalow två dörrar som måste öppnas?!?!?! Det var bråttom. Ja, sen fick jag spendera en lång stund på toa. Ingen höjdare när det kommer från båda hållen, suck!!!! Det var nog inte vätskebrist eller för lite mat i magen, jag har helt enkelt blivit matförgiftad........eller fått malaria. Är lite nojig så fort jag får nått symptom. Det jobbiga med malaria att man kan ha alla möjliga symptom, diarré, feber, ont i leder, hosta. Samma symptom som om man är förkyld eller blivit matförgiftad. Helt färdig lägger jag mig i sängen och försöker sova lite till, jag läser lite och tittar till sist på en film som får mig att glömma illamåendet.

16 – maj Arg, besviken och nästan gråtfärdig

Vaknade innan klockan ringde och var förväntansfull och framför allt glad att äntligen få dyka. Även lite nervös över mina öron, har inte haft ont på flera dagar så jag hoppas verkligen att det ska gå bra att dyka. Gick ner till stranden och anade oråd direkt. Jag såg inte dykbåten, gick in till dykshopen och inte en dykare i sikte. Men tjejen jag pratade med igår kom ut och hon visade mig att de redan åkt. Hon sa att jag skulle varit här kl sju. Jag sa att hon sagt åtta. Då visade hon med fingrarna åtta och sa sju och insåg sitt misstag. Jag visade att hon igår skrivit ner åtta, då plötsligt var det depart åtta sa hon. Då visade jag henne min klocka och visade att hon är kvart i åtta. Då babblade hon en massa franska som jag inte förstod. Men hon har ju sagt fel tid till mig eller på nått sätt har det blivit missförstånd. Hur som helst blir det ingen dykning. Gick därifrån med tunga besvikna steg och jag blev nästan gråtfärdig. Varför blir ingenting som jag vill? Det känns som att det enda jag gör är att jag reser runt i trånga fordon från ena platsen till den andra men jag får aldrig göra det jag ska på plats. Hade jag haft all tid i världen hade jag ju kunnat stanna en dag till och dyka imorrn, men nu har jag inte det och tänk om det blir likadant imorrn. Nä, nu skiter jag i den här byn. Gick tillbaka till hotellet och frågade om jag kunde få tillbaka min nyckel till rummet till det var dags att checka ut och det gick bra. De fixade lite frukost och för en gång skulle fick jag nybakad baguette som var riktig god. Jaha, vad ska ju nu hitta på denna dag. Här är en fin strand så det vore ju perfekt att gå ner och lägga sig där och bada i det klarblåa vattnet. Men det är ingen som ligger på stränderna här eller badar??? Så det känns inte så lockande att lägga sig där i bikini och alla lokala människor går runt en och hade antagligen stirrat ut mig. Samtidigt vill jag inte riktigt åka tillbaka till Diego riktigt än, där finns inte heller nåt att göra. Är på dåligt humör och inget känns lockande längre. Bestämmer mig för att stanna på hotellet, de har en fin trädgård. Får sitta här och sura hela morgonen och läsa min bok och sen mot lunchtid bege mig tillbaka till Diego och ta nya tag. Fixa en bussbiljett till Nosybe island till imorrn. Hoppas att jag får dyka där istället, ska ju finnas en liten chans att se Mantor där. Dessutom finns det dykshopar där de pratar engelska så det inte kan bli fler missförstånd. Det enda som kändes bra idagvar när jag gick till affären i Diego och hittade svenska kakor från Örkelljunga.

15 maj – finns det hjärterum så finns det stjärterum

Fick min tvätt tillbaka idag, vad härligt att äntligen ha kläder som luktar gott. Har försökt tvätta själv innan men det torkar ju aldrig här. Dags att ta mig till Ramena idag. Åkte till busstationen. Har ju tidigare berättat om dem trånga bussarna jag åkt. Nu känns det plötsligt som att dem var hur bra som helst och gott om plats. Här var det inte en minibuss utan liten pickup där vi satt på flaket. Vi var som packade sillar. Vi satt mer eller mindre på varandra. Fanns inte en möjlighet att ens röra på lilltån. Tur att det bara var 18 km och det bara tog en timme. Kom till den lilla fiskebyn och fick tag på ett billigt rum nära havet. Gick direkt ut för att försöka leta upp dykshopen. Gick så klart fel håll och började tänka att den säkert inte finns mer. Men när jag sen gick tillbaka och gick andra hållet så hittade jag min dykshop och blev överlycklig. Gick in och hittade en kvinna som bara pratade franska men hon förstod iallafall att jag ville dyka imorgon. Hon visade på sina fingrar att jag skulle vara här klockan åtta hon till och med skrev ner åtta till mig. Jippi, äntligen ska jag få dyka. Gick till en strandrestaurang och beställde som vanligt in nått gott från havet. Såg hur två gamla tjocka gubbar raggat upp två unga snygga tjejer från Madagaskar. Ser det ganska ofta här. Stackars tjejer som tror att de ska kunna få ett bättre liv när de i själva verket bara blir utnyttjade. Kunde knappast se nån glädje i deras ansikten när de satt där och åt. Hoppas de inte kunde engelska och förstod vad äckelgubbarna satt och pratade om. Dem gjorde mig illamående. Det kom in ett annat gäng gubbar som jag sett innan kom med dykbåten. Efter ett tag frågade dem mig om jag var dykare, de hade sett min klocka. De sa att de haft bra dyk idag och såg framemot morgondagen och att vi skulle dyka ihop. Så det blir jag och fyra stora tjocka fransmän, haha. Resten av dagen tog jag det ganska lugnt. Läste, tog en promenad på stranden. Gick ner vid solnedgången och tittade på hur fiskarna jobbade med sina nät och förberedde sina båtar. Såg kvinnor som satt med sina bebsiar på stranden och lekte med dem. Ett killgäng spelade fotboll.

Har turister ett ansvar??

Jag har haft väldigt mycket tid att tänka på bussarna här, kanske för mycket. Idag tror jag att turismen är en stor industri och inkomstkälla för många länder. Vi reser mycket nu för tiden, vilket jag tror är bra för många länder. Men bör vi som turister ta ett ansvar när vi reser gentemot landet vi åker till? Vilka ansvar tycker du att du har när du åker iväg? Är valet av att boka ett all-incluive hotel det bästa mot ett land? Ja, kanske det bästa för dig som har barn och vill åka iväg för att ha det bra och slippa tänka. Men gentemot landet. Oftast är dessa stora komplex ägda av nått stort företag i ett annat land och pengar går då till ett helt annat land och någon rik snubbe som redan äger en massa pengar. Ni stannar på hotellet, och varför inte det finns ju allt ni behöver. Indirekt går inga pengar till dem lokala affärerna eller restaurangerna. Jag har rest i afrika en ganska lång tid nu och sett hur det kastas skräp precis överallt. Jag som är van att slänga mitt skräp i en soptunna mår inget vidare varje gång jag ser här hur det bara kastar vad de råkar ha i näven precis där de råkar stå. När jag satt på minibussen och chaffisen drack ur en aluminium burk och bara kastade den rakt ut genom fönstret så var jag så nära att säga till honom. Men skulle det gjort någon nytta, jag skulle kanske till och med förolämpat honom genom att säga nått. Så kan jag som turist göra nått? När jag åkte på floden här så gjorde jag det ihop med fyra fransyskor. Dem var extremt duktiga på vart vi än var att plocka upp sitt skräp i påsar och sen slänga dem när vi kom till hotellet. Till och med deras fimpar la dem i påsen. Vad jag la märke till var att vår guide som också rökte såg vad de gjorde och från att kasta fimpar första dagen så tog även han hand om sitt skräp efter ett par dagar. Så genom att visa hur vi gör kan vi kanske ge dem en tankeställare. Tyvärr blev jag vittne till hur det funkade på andra hållet. Med rosa bussarna så jag hur snabbt vi tog till oss kulturen i afrika. Utan att ens tänka så öppnades fönstrena i bussen och det kastades ut skräp. Hemma håller vi på med vår källsortering medans här bor de mer eller mindre i soporna. Så, ska vi ta seden dit vi kommer eller föregå med gott exempel? Jag vet att många som åker till fattiga länder tycker synd om alla barnen, ja även vuxna för den delen. De ger dem pengar och godis och tror att de gör en god gärning. Men gör de verkligen det? Är det inte så att de lär barnen att det är bättre att skippa skola för det är enklare att se ynklig ut framför en turist som ger dem pengar och godis utan att behöva anstränga sig. Pengar kan jag förstå, kan ju gå till nåt bra. Men godis.....jag tvivlar på att det används tandkräm och tandborstar här med tanke på hur många tandlösa människor jag sett. Kanske är det bättre att försöka ge pengar direkt till en skola eller barnhem istället om man nu vill göra en god gärning. Men kankse dessa tiggande barn ändå inte går i skolan? Bör inte vi som då har pengar hjälpa dem? När jag jobbade som matansvarig på bussarna och laga mat hade jag alltid mycket mat över och såg jag nån afrikan så fick alltid dem resterna. Måste säga att se deras glada ansikten och deras tacksamhet fick mig att må bra. Givetvis är det ju bättre att ge dem maten som blir över än att kasta dem. Här i Madagaskar så bli barnen överlyckliga när de får en tom vattenflaska. Det måste ju vara bättre att ge dem dem som använder det till att förvara bensin, socker, olja etc än att slänga det bland övriga sopor som ligger på marken. Samtidigt när vi åkte på floden här så stannade vi och alla andra bolag med vid en strand och där stod hela byn och väntade på att vi skulle ge dem maten vi inte orkade ge upp. Var det deras måltid som de väntade på istället för att leva som en vanlig bonde och odla och göra sin egen mat. Den största anledningen att jag inte gillar Tanzania är för att vi turister och utlänningra fördärvat landet. Vart jag än går kommer det barn springades efter och säger till mig att jag ska ge dem pengar eller godis. De ber inte ens snällt längre och de ger sig inte, de nästan slår till mig om jag ignorerar dem. Jag ser lata människor överallt som skiter i att jobba för de vet att de får pengar från andra länder och de kommer dit och gör saker åt dem. Har det inte gått lite väl långt då? Jag var på UNICEF kontor i Dar-Es- Salam där de de skröt om hur pengar de gav landet och hur det hjälpte dem stackars afrikanerna. Här hade vi väll ändå haft en stor chans att ge dem pengar men kanske samtidigt sätta lite krav tillbaka. Den frågan kom upp men svaret var att det går ju inte sätta krav, då kan det ju bli dålig stämning länderna imellan. Jag har också vittnat i Tanzania hur utlänningar skänkt datorer och traktorer i all välmening. Men helt glömt att utbilda dem hur datorerna fungerar så de bara stod i ett rum och samlade damm. Traktorerna var säkert till hjälp ett litet tag fram till att de gick sönder och det inte finns reservdelar eller helt enkelt inte pengar till reservdelar. Vo borde kanske ge dem en chans att utnyttja det vi skänker genom att tänka ett steg längre och även ge dem utbildning och reservdelar, eller? Ja, man kan vända och vrida på detta hur mycket som helst. Jag tror att turismen är bra för de flesta länder, både för landet och för oss som åker iväg. Vi får se en helt annan värld och kanske lär oss att uppskatta hur bra vi har det där hemma. Jag anser också att vi bör hjälpa dem länder vi åker till om vi kan. Men att vi kanske bör ta en funderar på hur vi gör det bäst och tänker lite längre en just den stund vi ger ett barn en klubba. I det stora hela tror jag att du ska göra det som känns rätt för just dig. Vad tycker du att vi har för ansvar som turist?

14 maj – Sakalaga beach – katesurfing paradis

Gick ut på hotellets stora balkong och såg havet, vad härligt. Så där satt jag och käkade frukost och mådde riktigt bra. Till och med en baguette smakade ok idag. Så med ny energi gick jag ut på stan för att försöka hitta nån resebyrå som kan ta mig till berget och nationalparken som finns 4 mil härifrån. Men vart jag än gick så bara ojade dem sig och riste på huvudet och tyckte synd om stackars mig som inte har vänner och reser själv. Det krävs en grupp för att göra en utflykt annars blir det väldigt dyrt. Det är tydligen inte säsong nu och de har ont om kunder. Så det blev extremt dyrt för att köra fyra mil och ordna en guide som går med mig. Jag har blivit besviken så många gånger nu när mina planer går åt skogen men jag har på nått sett gett upp nu och blir inte irriterad längre, nu skrattar jag bara åt eländet. Förstår inte riktigt hur detta billiga land kan vara så dyra när det gäller utflykter. I förrgår åt jag middag för tre kronor, en stor portion jätteräkor på en fin restaurang kostar ca 40 kr, en bussbiljett hit kostade 100 kr. Men en dagsutflykt skulle kostade mig över 1000 kr. Jag minns när jag var i Grekland, där blev jag också hela tiden påmind om att jag reste själv och allt var dubbelt så dyrt för mig. Kom jag till en restaurang så suckade dem när jag sa att jag ville ha ett bord för en person. När jag ville ha en solstol så kunde man bara hyra dubbla solstolar. Hyra ett rum var lika dyrt för mig ensam som om jag tog ett dubbelrum. Menyerna var alltid för två personer. Så inte nog med att man inte har några kompisar ( det är det dem verkar tro iallafall) så måste allt bli superdyrt. Här på madagaskar verkar det vara likadant när det gäller utflykter. Trodde att jag skulle kunna sova i dorms (rum för många personer som är billiga) men det finns överhuvudtaget inte. Som tur är så får man ett eget rum för ca 100 kr och det är ju ok. Jaja, det blev en stads promenad vilket tog typ 30 minuter. För att vara norra öns största stad är den väldigt liten. Bestämde mig för att ta en taxi till andra bukten där det ska finnas en fin strand. Här är väldigt vackert med havet och alla öar utanför. Efter 45 minuter var jag framme vid stranden och den var ganska fin. Verkade vara ett kitesurfing mecka. Tog en promenad på stranden och satt sen och titta på nybörjarna som kämpade att få rida på en våg och proffsen som flög över vågorna och hoppade flera meter upp i luften. Såg otroligt härligt ut. Måste jag verkligen prova en dag. Kände lite på vattnet men det var ganska kallt så det blev inget bad, räckte gott att bara sitta på stranden.

Har bestämt mig för att skippa nationalparken, fick ju iallafall vandra i en förra veckan. Nu satsar jag på havet istället. Så imorrn ska jag ta mig till en fiskeby som heter Ramena och där ska finnas en dykshop och det ska finnas en massa vrakdyk och väggdyk. Så det ska jag försöka mig på. Vi får väll se....jag har ju behövt ändra planer förr.

13 maj – Suarez Diego

Fick kanske ett par timmars sömn denna natt. Vaknade till dunka dunka musiken och trodde jag tappat öronpropparna. Men det visade sig att de satt långt in i öronen och det blev som en chock för dem när jag drog ut dem och musiken exploderade mina öron. Trodde trumhinnorna skulle spricka. Vi skumpade långsamt fram på dem dåliga vägarna. Mötte en del trevliga människor på vår buss. Dem är alla nyfikna på vem jag är och vissa kan några fraser på engelska. Dem tycker nog lite synd om mig att jag är ensam och de kommer och bjuder mig på kanelkakor och majskolvar :). Jättegulligt. Får hela tiden frågan om jag är gift och när jag säger nej undrar dom direkt varför. Ja, det är ju en bra fråga.....det undrar jag med ibland. Det är stekhet i bussen, samtidigt vill jag inte dricka för mycket eller äta för den delen för toalett kan ju bli lite svårt. Den här gången lyckades jag inte hålla en bra vätskenivå och fick tillslut en rejäl huvudvärk. Men den musik som spelades i bussen blev det väldigt jobbigt i slutet. Tillslut gjorde det så ont att jag blev illamående och höll på att kräkas. Så när vi rullade in i Diego blev jag överlycklig. Kom till ett mysigt hotel med ett fint rum och de hade en varm skön dusch som var välbehövlig. Drack en massa vatten och däckade i sängen.

12 maj – kärt återseende

Gick upp tidigt idag. Tänkte att eftersom det tar två dagar att ta sig till Diego börjar dem nog köra tidigt. Som vanligt är det inte som jag tror. Den går fyra på eftermiddagen. Bokar min biljett och motvilligt lämnar jag mitt stora bagage som de slänger upp på minibussens tack ihop med allt annat bagage som ska med. Lite nervöst går jag därifrån och undrar om jag någonsin kommer se mitt bagage någonsin igen. Jaha, det är fortfarande tidig morgon och jag har ingenstans att ta vägen. Tar en god frukost på min favoritställe och de ler stort när de ser mig. Äter min frukost i lugn och ro ihop med ännu en spännande bok som jag tillslut läser ut. Tar en lite tur på stan och hamnar till sist i trädgården på det hotell där min vän Michele ska bo och under dagen dyka upp. Får tillslut ge upp och går ut för att fixa en taxi till busstationen och precis då kommer Michele och Daniel. Det blev ett kort men kärt återseende. Vi kramades om länge. Var verkligen kul att se solstrålen Michele och även få träffa hennes nya kille jag hört en del om. Vi snackar en stund. Jag ger dem så mycket tips jag kan och vi säger att vi ska försöka ses om två veckor. Daniel åker hem tidigare än oss så då skulle vi ha några dar ihop. Men allt beror ju på hur det går för mig här i norr. Om jag hinner med allt jag vill och ta mig tillbaka till Tana några dar innan mitt flyg går. Vi får se. Jag tog mig till busstationen där bussen skulle gå vid fyra men vi lämnade Tana vid fem. I lonely planet står det att de tar två dagar med en övernattning nånstans längst vägen. Men jag förstod efter ett tag att vi har två chaufförer och vi kommer köra nonstop, perfekt! Nu har jag ju åkt buss några gånger och lärt mig att det alltid är utlänningarna som får sitta längst fram. Det kan vara bådde bra eller väldigt dåligt. Det finns två platser där framme. En vid fönstret där du har gått om plats för benen. Sen kan man få sitta i mitten där det inte finns nått direkt benutrymme och det lilla du har måste man dela plats med växelspaken och inte försöka vara i vägen för chauffören. Gissa vilken plats jag fick? Chauffören som inte körde tog så klart fönsterplatsen. Men när jag satt bredvid den yngre och två meter långa killen gick det bra. Han satt sig mot dörren så jag kunde ha min ben lite åt sidan. Sen byttes de av vid nattid och den lite äldre och betydligt kortare chaffisen satt sig bredvid mig. Han satt sig och gjorde sig väldigt stor. Slängde upp benen och hade ena över mig, som om jag inte redan hade ont om plats. Dröjde inte länge förrän jag dessutom kände hans hand på mitt lår. Då blev jag förbannad och slängde bort hans hand och försökte knuffa bort hans ben. Blev llite jobbigt att sen sitta bredvid honom och dessutom försöka sova. Det gick ju inte när jag nu visste vad han ville. Hade nog inte gått ändå. För dem här två chaffisarna älskade musik och de spelade i hela 26 timmar som resan tog. När jag säger spela så menar jag inte i normal volym utan max. Hela bilen dunkade och högtalarna pulserade ut musik. Det gjorde ont i öronen. Jag försökte sänka volymen några gånger men det tog max 30 sekunder så var den maxad igen. Tog tillslut på mig öronproppar och då var det fortfarande högt. Kommer bli en lååååång resa det här

11 maj – En bonusdag i Tana

Vaknade vid tio och kände mig utvilad faktiskt. När jag gick ut från hotellet såg jag att det var ett ganska trevligt ställe. Fullt med folk, fullt med matstånd, kakstånd, klädesstånd, internetkafeer. En livlig gata helt enkelt. Sen är det ju faktiskt inte några avstånd i denna stad. Se, bara med lite sömn känns allt mycket bättre. Dessutom bor jag nära mitt favoritkafe där de har bagels och riktigt kaffe. Så där blev det frukost idag. Ska ta det lugnt idag, har sett hela stan redan så det finns inga måsten kvar här. Tänker försöka hitta en kontor till ett bussbolag och se om de har bussar som går norrut så man slipper trängas. Sen ska jag bara strosa runt och röra lite på mig innan jag sätter mig i min favoritpark och använder deras fria wifi och ska försöka ta reda på lite info och försöka ladda ner hela min resdagbok som de tydligen ska lägga ner. Har lite dålig koll på datum och dagar, men såg att det är den 11:e idag. Min kompis kommer till Tana imorgon, synd att jag åker iväg samma dag. Vi planerade att se varandra efter den 25:e när hennes kompis åker hem, men det kan nog bli svårt, beroende på vart på ön vi befinner oss. Vi får se, jag hoppas vi ses.

10 maj – Söndriga bilar på skumpiga vägar.

Hoppade frukosten idag. Är så trött på torra baguetter med sylt. Däremot har de nått annat som också är väldigt sött men ganska gott. De har blandat mjölk med sirap på dem har på sina mackor. Men inget jag skulle vara sugen på varje morgon. Måste erkänna att jag verkligen saknar en grovmacka med leverpastej och gurka. Tänkte att jag köper nått ätbart vid nått stånd istället undertiden jag försöker hitta minibussstationen. Har läst mig till i Lonely planet att de ska gå vid tolvtiden och man är framme tidig morgon i Tana. Som tur är har jag börjat tvivla på boken och tänkte att jag ska försöka kolla upp detta själv. Som vanligt när man kommer till en station kommer det tiotal killar och drar i en. Frågade runt och fick besked att alla gått redan vid åttatiden. Ånej, en timme försenad. Men jag gav mig inte utan frågade vidare och hittade tillslut en buss som gick vid tio. Så det var bara att börja traska hem och hämta min tjocka väska. Fick sällskap av två killar som gärna ville bära den, vilket det gladeligen fick. Så en timme senare satt jag på bussen mot Tana. Tycker det är ett ganska trevligt sätt att få se mycket. Allt bara svischar förbi rutan. I början ser jag platt mark, med lite odlingar och små lerhyddor eller små trähus. Barnen springer och leker och kvinnorna arbetar, det gör även männen här faktiskt. Men efter 5-6 timmar skiftar landskapet och jag är tillbaka i höglandet. I bergen där det odlas ris och husen plötsligt är ganska stora i tegel. Jag sitter trångt, vi är tre som delar sätet och det är inte särskilt mjukt. Försöker ändra ställning men det finns liksom inte rum för det. Känner hur rumpan domnar bort, gör nästan ont. Som tur är gör vi lite stopp här och var så vi kan sträcka på benen. Sitter bredvid en man som kan lite engelska och han är väldigt vänlig och försöker prata med mig, försöker berätta varför vi stannar ibland. Det har inte hänt en enda gång att fordonet jag åkt med inte har gått sönder. Första minibussen fick han pumpa däcken var tionde minut. Nästa buss hade vi problem med bromsarna, jeepen höll vi på att krocka med och en del av bilen ramlade av. Den här minibussen verkade ok och chauffören var för en gång skull en duktig förare. Men vi fick stanna för det var nått fel med däcket och senare på natten fick vi soppatorsk, haha. Det enda som inte gått sönder har varit träkanoten, haha När det började mörkna blev vi stoppade av poliser. Det blir vi hela tiden för de ska få in lite mutor. Men denna gång var annorlunda. Det är egentligen inte tillåtet att köra själv på vägarna när det mörknar så vi fick stanna i denna by och vänta in alla minibussar från Morondava och köra i karavan till Antisirabe. Dem snackade om poliseskort men det såg jag ingen. Fick heller aldrig nån orsak till varför. Men det är väll säkrare helt enkelt. Sen var det ju bra för oss när vi fick soppatorsk. Min vän vid sidan om mig sa att vi nog kommer till Antsirabe vid midnatt och att där får jag sova, för han märkte att jag inte kunde sova. Han menade att vi skulle stanna där för chauffören behöver sova. Det kan jag ju hålla med om, han har kört många timmar. Men jag hade fått informationen att den skulle gå direkt till Tana och att man inte behöver ta in på hotell längst vägen. Nu missar jag ju en dag på ingenting. Men han hade fel som tur är, de fortsatte att köra. När vi kör förbi små byar så ser man hur de går och hämtar vatten vid ett gemensamt ställe i byn eller hur de går ner till deras floder och hämtar brunt vatten där. PÅ kvällarna blir det verkligen kolsvart för det finns ingen ström, de sitter där vid småeldar och lagar mat på små minigrillar. Ser faktiskt ganska mysigt ut när de sitter där runt elden i mörkret. När jag ser detta och på dagarna när vi möter trävagnar dragna av deras kor så undrar jag om det verkligen var ett vanligt plan som tog mig hit eller om det var en tidsmaskin som tog mig hundra år bak i tiden. Många gick av i Antisirabe så plötsligt fick jag lite plats, tjohoo. Varade dock bara i 30 minuter sen kom det är jobbig kille som satt sig brevid mig. Han bredde ut sig över hela sätet och jag fick hela hans tyngd på mig vilket min rumpa inte riktigt klarade av. Det gjorde riktigt ont. Försökte knuffa till honom lite men det hjälpte inte. Skitstövel. Vi kommer fram till Tana vid tre på morgonen, det tog alltså 17 timmar att köra 45 mil. Alla satt dock kvar i bussen, så jag var inte riktigt säker på att vi var framme. Alla sov vidare. Det var alldeles dött på stationen. Det var nog därför alla sov vidare, de väntade på att taxi skulle börja köra. Vid fyratiden började folk röra på sig. Jag hade planerat att åka direkt till norra busstationen och sätta mig på en ny minibuss som går till norr. Men var inte sugen på att sätta mig på en ny buss direkt. Min rumpa skrev att den behövde vila från min kroppsvikt och benen ville sträcka på sig. Så jag blev väldigt glad när en guide till tre franska tjejer som varit med på bussen kom fram till mig och sa att jag gärna fick följa med dem i deras bil in till stan och deras hotel. Dem är verkligen vänliga här. Så jag kom till hotell som var bland det dyraste jag betalt, 125 kr. Det var en av de sämre med. Men jag var dödstrött, klockan var fem på morgonen. Så jag var bara glad att ha en säng.

9 maj – det blir aldrig som man tänkt sig.

Jag bestämde mig igår för att ta mig till Bel-sur-mer som jag tänkt för början. Hit kommer man för att dyka och min dyknerv börjar göra sig påmind. Gick runt till olika resebyrå och frågade runt vad det skulle kosta att ta en båt dit. Höll på att ramla av stolen, 1750 kr. Det är typ 1500 spänn mer än vad det står i Lonely planet. Men alla sa det samma. Man kan ta en primitiv segelbåt som kostade hälften. Fortfarande alldeles för dyrt. Under natten och morgonen har jag dessutom fått tillbaka min hosta och örat börjar göra ont igen. Varför??? Så efter en halvdag gav jag upp tanken på Bel-sur-mer. Nä, det får bli taxi-brouche (minibussar) tillbaka till huvudstaden Tana och sen vidare till dem norraste delarna, en stad som heter Suarez Diego. Det tar bara ca 3 dar, helt galet. Skulle kunna ta flyg, hade kostat 4000 spänn och då kan man inte vara hundra på att planen går, haha. Nä, då är det bättre att betala 300 spänn och åka tre dar och veta att jag kommer fram. Blir ju mycket buss för pengarna. Så resten av dagen strosade jag runt i Morondava. Inget direkt mysigt ställe, men stranden är fin. Dock är det inga som badar?! PÅ eftermiddagen försökte jag hittade ett bra ställe att titta på solnedgången där de skulle ha bra mat enligt lonely planet. Hittade stället men de hade ingen takterrass som lp Skrev, ännu en sak som inte stämmer i den boken. Det mesta har faktiskt inte stämt. Jag som alltid brukar vara nöjd med LP :(. Men de hade fri wifi och så fick jag sällskap av en gammal belgare som skröt om allt hann hittat på i sitt liv. Han var inte lika intresserad av att höra om mina äventyr, haha.

8 maj – Baobab allén.

Dags att dra söderut. Hoppade in i bilen och körde mot Morondava. Mycket bättre väg idag så det var en ren njutning att sitta i bilen och njuta av utsikten. Kör nu igenom Baobabland. Ett väldigt speciellt träd som finns i afrika. En stor tjock, hög stam och på toppen finns det lite grenar. Väldigt oproportionellt men coola. Vi gjorde många fotostopp längst vägen. Såg en stor baobab som var 1000 år gammal, en baobab som hette ”Baobab in love”. Det var två baobab träd som slingrade sig runt varandra. Tillslut kom vi till baobaballén. Här satt vi och väntade på att solen skulle gå ner. Jättefint.

Sen var dte inte långt till Morondava där vi tog in på lite olika hotell men senare på kvällen möttes vi alla upp och hade en gemmensam sista måltid ihop. Trevligt men vi var alla ganska trötta. Det har varit sju fantastiska dagar och skönt med sällskap men nu är det dags för mig att resa på egen hand.

Har under tiden läst min Lonely planet mycket och ändrat min resrutt hela tiden. Inser för var dag hur svårt det är att resa här. Vägarna är extremt dåliga på sina ställen och skulle det mot förmodan vara bra så delas vägen med trävagnar dragna av Zebus (kor) så det tar sån tid. Hade tänkt att dra längre söderut och sen upp till norr. Nu funderar jag på att dra direkt till norr.