10 maj – Söndriga bilar på skumpiga vägar.

Hoppade frukosten idag. Är så trött på torra baguetter med sylt. Däremot har de nått annat som också är väldigt sött men ganska gott. De har blandat mjölk med sirap på dem har på sina mackor. Men inget jag skulle vara sugen på varje morgon. Måste erkänna att jag verkligen saknar en grovmacka med leverpastej och gurka. Tänkte att jag köper nått ätbart vid nått stånd istället undertiden jag försöker hitta minibussstationen. Har läst mig till i Lonely planet att de ska gå vid tolvtiden och man är framme tidig morgon i Tana. Som tur är har jag börjat tvivla på boken och tänkte att jag ska försöka kolla upp detta själv. Som vanligt när man kommer till en station kommer det tiotal killar och drar i en. Frågade runt och fick besked att alla gått redan vid åttatiden. Ånej, en timme försenad. Men jag gav mig inte utan frågade vidare och hittade tillslut en buss som gick vid tio. Så det var bara att börja traska hem och hämta min tjocka väska. Fick sällskap av två killar som gärna ville bära den, vilket det gladeligen fick. Så en timme senare satt jag på bussen mot Tana. Tycker det är ett ganska trevligt sätt att få se mycket. Allt bara svischar förbi rutan. I början ser jag platt mark, med lite odlingar och små lerhyddor eller små trähus. Barnen springer och leker och kvinnorna arbetar, det gör även männen här faktiskt. Men efter 5-6 timmar skiftar landskapet och jag är tillbaka i höglandet. I bergen där det odlas ris och husen plötsligt är ganska stora i tegel. Jag sitter trångt, vi är tre som delar sätet och det är inte särskilt mjukt. Försöker ändra ställning men det finns liksom inte rum för det. Känner hur rumpan domnar bort, gör nästan ont. Som tur är gör vi lite stopp här och var så vi kan sträcka på benen. Sitter bredvid en man som kan lite engelska och han är väldigt vänlig och försöker prata med mig, försöker berätta varför vi stannar ibland. Det har inte hänt en enda gång att fordonet jag åkt med inte har gått sönder. Första minibussen fick han pumpa däcken var tionde minut. Nästa buss hade vi problem med bromsarna, jeepen höll vi på att krocka med och en del av bilen ramlade av. Den här minibussen verkade ok och chauffören var för en gång skull en duktig förare. Men vi fick stanna för det var nått fel med däcket och senare på natten fick vi soppatorsk, haha. Det enda som inte gått sönder har varit träkanoten, haha När det började mörkna blev vi stoppade av poliser. Det blir vi hela tiden för de ska få in lite mutor. Men denna gång var annorlunda. Det är egentligen inte tillåtet att köra själv på vägarna när det mörknar så vi fick stanna i denna by och vänta in alla minibussar från Morondava och köra i karavan till Antisirabe. Dem snackade om poliseskort men det såg jag ingen. Fick heller aldrig nån orsak till varför. Men det är väll säkrare helt enkelt. Sen var det ju bra för oss när vi fick soppatorsk. Min vän vid sidan om mig sa att vi nog kommer till Antsirabe vid midnatt och att där får jag sova, för han märkte att jag inte kunde sova. Han menade att vi skulle stanna där för chauffören behöver sova. Det kan jag ju hålla med om, han har kört många timmar. Men jag hade fått informationen att den skulle gå direkt till Tana och att man inte behöver ta in på hotell längst vägen. Nu missar jag ju en dag på ingenting. Men han hade fel som tur är, de fortsatte att köra. När vi kör förbi små byar så ser man hur de går och hämtar vatten vid ett gemensamt ställe i byn eller hur de går ner till deras floder och hämtar brunt vatten där. PÅ kvällarna blir det verkligen kolsvart för det finns ingen ström, de sitter där vid småeldar och lagar mat på små minigrillar. Ser faktiskt ganska mysigt ut när de sitter där runt elden i mörkret. När jag ser detta och på dagarna när vi möter trävagnar dragna av deras kor så undrar jag om det verkligen var ett vanligt plan som tog mig hit eller om det var en tidsmaskin som tog mig hundra år bak i tiden. Många gick av i Antisirabe så plötsligt fick jag lite plats, tjohoo. Varade dock bara i 30 minuter sen kom det är jobbig kille som satt sig brevid mig. Han bredde ut sig över hela sätet och jag fick hela hans tyngd på mig vilket min rumpa inte riktigt klarade av. Det gjorde riktigt ont. Försökte knuffa till honom lite men det hjälpte inte. Skitstövel. Vi kommer fram till Tana vid tre på morgonen, det tog alltså 17 timmar att köra 45 mil. Alla satt dock kvar i bussen, så jag var inte riktigt säker på att vi var framme. Alla sov vidare. Det var alldeles dött på stationen. Det var nog därför alla sov vidare, de väntade på att taxi skulle börja köra. Vid fyratiden började folk röra på sig. Jag hade planerat att åka direkt till norra busstationen och sätta mig på en ny minibuss som går till norr. Men var inte sugen på att sätta mig på en ny buss direkt. Min rumpa skrev att den behövde vila från min kroppsvikt och benen ville sträcka på sig. Så jag blev väldigt glad när en guide till tre franska tjejer som varit med på bussen kom fram till mig och sa att jag gärna fick följa med dem i deras bil in till stan och deras hotel. Dem är verkligen vänliga här. Så jag kom till hotell som var bland det dyraste jag betalt, 125 kr. Det var en av de sämre med. Men jag var dödstrött, klockan var fem på morgonen. Så jag var bara glad att ha en säng.