12 maj – kärt återseende

Gick upp tidigt idag. Tänkte att eftersom det tar två dagar att ta sig till Diego börjar dem nog köra tidigt. Som vanligt är det inte som jag tror. Den går fyra på eftermiddagen. Bokar min biljett och motvilligt lämnar jag mitt stora bagage som de slänger upp på minibussens tack ihop med allt annat bagage som ska med. Lite nervöst går jag därifrån och undrar om jag någonsin kommer se mitt bagage någonsin igen. Jaha, det är fortfarande tidig morgon och jag har ingenstans att ta vägen. Tar en god frukost på min favoritställe och de ler stort när de ser mig. Äter min frukost i lugn och ro ihop med ännu en spännande bok som jag tillslut läser ut. Tar en lite tur på stan och hamnar till sist i trädgården på det hotell där min vän Michele ska bo och under dagen dyka upp. Får tillslut ge upp och går ut för att fixa en taxi till busstationen och precis då kommer Michele och Daniel. Det blev ett kort men kärt återseende. Vi kramades om länge. Var verkligen kul att se solstrålen Michele och även få träffa hennes nya kille jag hört en del om. Vi snackar en stund. Jag ger dem så mycket tips jag kan och vi säger att vi ska försöka ses om två veckor. Daniel åker hem tidigare än oss så då skulle vi ha några dar ihop. Men allt beror ju på hur det går för mig här i norr. Om jag hinner med allt jag vill och ta mig tillbaka till Tana några dar innan mitt flyg går. Vi får se. Jag tog mig till busstationen där bussen skulle gå vid fyra men vi lämnade Tana vid fem. I lonely planet står det att de tar två dagar med en övernattning nånstans längst vägen. Men jag förstod efter ett tag att vi har två chaufförer och vi kommer köra nonstop, perfekt! Nu har jag ju åkt buss några gånger och lärt mig att det alltid är utlänningarna som får sitta längst fram. Det kan vara bådde bra eller väldigt dåligt. Det finns två platser där framme. En vid fönstret där du har gått om plats för benen. Sen kan man få sitta i mitten där det inte finns nått direkt benutrymme och det lilla du har måste man dela plats med växelspaken och inte försöka vara i vägen för chauffören. Gissa vilken plats jag fick? Chauffören som inte körde tog så klart fönsterplatsen. Men när jag satt bredvid den yngre och två meter långa killen gick det bra. Han satt sig mot dörren så jag kunde ha min ben lite åt sidan. Sen byttes de av vid nattid och den lite äldre och betydligt kortare chaffisen satt sig bredvid mig. Han satt sig och gjorde sig väldigt stor. Slängde upp benen och hade ena över mig, som om jag inte redan hade ont om plats. Dröjde inte länge förrän jag dessutom kände hans hand på mitt lår. Då blev jag förbannad och slängde bort hans hand och försökte knuffa bort hans ben. Blev llite jobbigt att sen sitta bredvid honom och dessutom försöka sova. Det gick ju inte när jag nu visste vad han ville. Hade nog inte gått ändå. För dem här två chaffisarna älskade musik och de spelade i hela 26 timmar som resan tog. När jag säger spela så menar jag inte i normal volym utan max. Hela bilen dunkade och högtalarna pulserade ut musik. Det gjorde ont i öronen. Jag försökte sänka volymen några gånger men det tog max 30 sekunder så var den maxad igen. Tog tillslut på mig öronproppar och då var det fortfarande högt. Kommer bli en lååååång resa det här